ofg.blogg.se

Idag, kära vänner, var jag och simmade. Jag hade ju bestämt mig för det. Eftersom jag känner mig tillräckligt frisk och bra tänkte jag att det var dags att fortsätta mitt nya liv jag hade kommit igång med. Jag har ju saknat träningen den här tiden jag har varit sjuk. Kanske det var därför jag antog att det skulle vara lätt att börja på nytt? Lätt var det dock inte. Solen sken, jag var på bra humör men ändå lockade soffan på mig när jag slutade.. Hur kommer det sig? Soffan som jag hade tröttnat på.
Precis när jag var på väg att ge vika beslöt jag mig för att ringa Simone, istället för att lägga mig framför TVn och känna mig besviken. Simone sa att hon gärna gjorde mig sällskap i bassängen och vips! så gick promenaden dit mycket lättare.
Tyvärr så klarade axeln inte av så mycket som jag hade önskat och nu krånglar den lite mer än innan MEN jag tog mig dit. Jag tillät mig inte att lyssna på soffan och lathetens lockrop. Jag stod på mig och jag utförde dagens mål. Jag är nu stolt över mig själv, istället för besviken.
Efter simningen följde jag med Simone hem en stund. Lika mysigt som alltid att vara där. Lite skitsnack, lite bus med lillstumpan och helt enkelt lite quality-time med fina människor.

Imorgon har jag en promenaddejt med Von Fogel. Det ska bli nice. Kanske bäst för axeln att hitta andra sätt att röra mig på, utan att tära allt för mycket på den.
Nu är jag sådär härligt trött. Den där tröttheten man får när man har gjort något bra. Inte jobbigt trött som man blir när man är tom på energi.
Ikväll har jag en bra känsla innom mig.

Operation Feel-Good.